Syntetiska köldmedier (HFC, HFO)

F-gaser 

F-gaser är en konstgjord (syntetisk) gas som bland annat innehåller fluor. Fluor har kemiskt beteckning F, alltså f-gas! Idag används flera köldmedier som är så kallade f-gaser eller HFC. De har goda fysikaliska egenskaper, är inte brännbara eller giftiga (vid hög temperatur kan de dock sönderfalla och bilda vätefluorid som är en mycket farlig gas). När f-gaserna släpps ut, eller läcker ut, i atmosfären bidrar de tyvärr till växthuseffekten.  F-gaserna är mer potenta växthusgaser än koldioxid. Exempelvis ger ett utsläpp på ett kg av köldmediet R404A (som historiskt varit ett av de vanligaste inom butikkyla), ett lika stort bidrag till växthuseffekten som ett utsläpp av 3 922 kg koldioxid. För att minska utsläpp av f-gaser och därmed minska utsläpp av skadliga växthusgaser har EU kommissionen tagit fram f-gasförordningen. Denna syftar bland annat till att minska försäljningen av f-gaser inom EU med 79% i förhållande till 2015 års värden mätt i miljöpåverkan (koldioxidekvivalenter) fram till 2030. Mer info om f-gaser och de regler som styr användandet av dessa finns här, alltomfgas.se.  

HFO    

HFO är förkortning av Hydrofluoroolefiner. Den enda skillnaden mot de köldmedier som ovan benämns som f-gaser, och är reglerade i f-gasförordningen, är att de är omättade. Vilket innebär att de har minst en dubbelbindning mellan kolatomerna. Tack vare denna är HFO-köldmedier mer reaktiva än de traditionella HFC-köldmedierna och därmed är deras växthuspåverkan i paritet med koldioxid (sett ur en 100 års period) det vill säga de har en betydligt lägre växthuspåverkan än de traditionella HFC-köldmedierna. De flesta HFOer är oftast ”milt” brännbara. Vid hög temperatur kan HFOer sönderfalla och bilda vätefluorid (fluorväte, HF) som är en mycket farlig gas. Då de ofta är brännbara är denna risk högre än hos HFCer som normalt inte är brännbara. När HFOer bryts ner i naturen ger de upphov till trifluorättiksyra eller kort och gott TFA i olika stor utsträckning. TFA blandas sig väl med vatten och ansamlas i sjö och vattendrag. Med stor sannolikhet ackumuleras dessa molekyler i marken och växter och över tid kan de möjligen påverka växter, djur och ekosystem negativt men för att bedöma denna risk krävs mer forskning.